söndag 4 december 2016

Änglalik Francesca Woodman dubblerad

Francesca Woodman levde 1958-1981 och blev alltså bara 22 år, men lyckades ändå göra ett stort avtryck i konsthistorien. Under några intensiva år före hennes sorgligt tidiga bortgång skapade hon en förvånande stor samling fotografiska bilder, som fascinerande omvärlden,
Om att Vara en Ängel Rom, 1977 bild lånad från ModernaMuseet
Hon utbildades vid Rhode Island School of Design 1975 till 1978, efter att ha börjat fotografera redan i tonåren. Hennes verk brukar delas in i olika perioder; först de tidiga arbetena, en period när hon utbildades i Providence, Italien (1977–1978), arbeten från Mac Dowell Colony och slutligen New York från 1979 fram till hennes död. Woodman tog sitt eget liv vid bara 22 år gammal.

Just nu visas Francesca Woodman på Moderna Muséet Malmö [MoMuMa] t o m 19 mars under titeln Om Att Vara en Ängel liksom på Galleri Andréhn-Schiptjenko i Stockholm t o m 20 december.
Om Att Vara en Ängel visades ifjol på ModernaMuseet i Stockholm och hon fick en oerhört stjärnstatus i slutet av 1990-talet. De senaste ca 20 åren har därför inneburit flera separatutställningar med Woodmans verk runt om i västvärlden, en massa böcker och så alla konstskoletjejer som inspirerats av hennes liv och verk.
Självporträtt med draperingar som på antika skulpturer
Hon var ett underbarn med explosiv lekfullhet och har beskrivits som inte bara begåvad utan också manisk och bräcklig på ett sätt som idag säkerligen skulle ha diagnosticerats och behandlats medicinskt. Sådant får mig att fundera på hur många konstnärliga genier som numer mår fantastiskt mycket bättre men samtidigt innebär det att många mästerverk som tidigare gjorts i ren desperation kanske inte längre blir gjorda,
Space 2 att uppslukas av miljön i Providence
Hennes lekfulla konstnärskap känns för mig också som ett väldigt moget konstnärskap, fast det främst är framställt under henens utbildningstid och framför allt har hon gjort så mycket. Den efterlämnade samlingen består av några hundra gelatinsilverfotografier och hon prövade också tekniker som diazotyper i storformat, färgbilder och video, varav flera visas. 
















Woodmans alla verk "undersöker frågor kring genus, representation, sexualitet och kropp. I hennes produktion finns en lång rad självporträtt, där hon använder sig själv och sina vänner som modeller. Modellerna är ofta placerade bakom möbler och andra inredningsdetaljer, eller så är bilderna lite suddiga, vilket gör att personerna ofta är dolda för betraktaren. Motiven är intima, vilket förstärks av att bilderna är i ett litet format. Hon arbetade i alternativa miljöer, i rivningshus och använde sig gärna av speglar och glas, som skapar en surrealistisk ibland klaustrofobisk känsla" som ModernaMuseet skriver i utställningspresentationen.
Italien 1977-78
Woodmans moder säger i en intervju: ”Jag tror Francesca tänkte att hon var bra och hade något att säga. Inte att hon lärde sig och övade.”  
Woodman var okänd under sin livstid och sedan har bilderna färgats av självmordet. Fotografierna där en ung kvinna försvinner in i en flagnande tapet, upplöses bland naturformer eller kryper naken genom hålet i en gravsten. De som kände Francesca menar att hon var full av liv och att hon inte ville uttrycka sin depression i konsten, enligt GP
Polka Dot # 1 Rhode Island 1976
Woodmans konstnärskap förebådade mycket det undersökande som samtidskonsten i mycket innebär. Som i ett videoverk som visas där hon målar sig själv och golvet med vit färg, när hon sedan reser sig och stänger av kameran utbrister hon ”I'm really pleased!” när hon får se det mörka mellanrum som s a s blivit negativet där hon legat. 
"Woodmans nakna kropp är verktyget, hon gör sig till en del av omgivningen; oaktat att hon är naketnaken och sårbar (har inte den där nakenkostymen som reklammodeller har) så är bilderna feministiska – det finns inget kokett eller underordnat i dem. Så irriterande då att en myt om henne som svag och borttynande konst-kvinna existerar" skriver Sydsvenskan och jag kan inte annat än hålla med. Woodman framstår som oerhört säker på sitt eget uttryck, men så är det då hennes (förmodar jag) bipolära sjukdom som kunde göra henne grundlöst deprimerad och osäker  "Det har väl med självmordet, som var några sekunder av hennes liv, att göra? Depression dödade henne, men kanske även hennes styrka? Att kasta sig ut ur en vindsvåning mitt i New York kräver sådan. , fortsätter Sydsvenskan som om depression bara handlar om ögonblick, när det i själva verket handlar om åratal av lidande som plötsligt blir omöjligt att genomleva.

"Annat som irriterar mig är fokuset på Woodmans ungdom. Det är rimligt att hennes mognad i förhållande till hennes ålder diskuteras men, som med Mozart, uppstod hon inte som underbarn i ett vakuum. Francesca och hennes bror skickades in på museer med anteckningsblock – de fostrades att se av sina konstnärsföräldrarWoodman är ovanligt begåvad men kanske är det vi kallar underbarn rätt vanligt, under vissa omständigheter? Unga kan ha människans hela bråddjup, men vi tror inte det."
"Francesca Woodmans bildvärld utgjorde bara en del av en lång konströrelse som drog tillbaka kvinnokroppen från den manliga blicken. Redan 1972 använde den amerikanska fotokonstnären Ana Mendieta den vassa glasskivan för att skildra våld mot kvinnors kroppar (Body imprints). 1974 poserade konstnären Hanna Wilke [sic! Hannah] med tuggummin fastkletade över hela huden. Lilje- och naturmotivet delar Woodman inte endast med dessa båda, utan också med Imogen Cunningham, Robert Mapplethorpe och Duane Michals." påminner Jessika KempeDN och forsätter "Av sin lärare fotokonstnären Aaron Siskind lärde sig Woodman att se arkitekturens detaljer och göra fotografi till abstrakt konst. I hemmet arbetade modern, den keramiska skulptören Betty Woodman och fadern, målaren Georg Woodman [sic! George].  Francesca Woodmans sammansmältning av allt detta är hennes unikt egna. Värd att titta länge på." 
Jag har sett fram emot att se hennes verk i verkligheten och det känns så konstigt att "den eviga flickan" som Woodman blev efter att ha tagit sitt liv så ung, skulle ha varit närmare 60 år idag, fast 1970-talet då hon var aktiv och jag bara ett barn känns oerhört länge sedan. Kan inte låta bli att fundera över hur hon skulle ha utvecklats och vad hon skulle ha varit om hon levt idag.

lördag 3 december 2016

Mangolax med kokosris

Milt för en känslig mage och väldigt gott, liksom rätt snyggt också
4 port
Koka upp 
2 dl vatten 
3 dl jasminris 
1/2 tsk salt 
Sjud under lock 20-30 minuter. Sätt ugnen på 200°C. 

Lägg 
4 portionsbitar lax
i en oljad ugnsform. Ringla över 
1 msk olivolja
och krydda med 
1/2 tsk salt 
1 krm svartpeppar
Bred 
1 dl mango chutney
över och sprinkla
2 hackade sharlottenlökar
över. 
Jag använder gärna mitt zest-järn för att bara får med det allra
yttersta av citrusskalet, eftersom det vita är så bittert
Ställ in formen mitt i ugnen i ca 10 minuter och sänk temperaturen till 175°.
Servera tillsammans med kokosriset, som blev klart samtidigt eftersom jag satte in laxen i ugnen när det var precis 10 min kvar på risets koktid.

fredag 2 december 2016

Konstnären på MoMuMa

Moderna Museet i Malmö visas Konstnären t o m 19 februari 2017. Den behandlar konstnärsrollen utifrån begreppen Konstnären som entreprenör, som geni och avantgardist, normbrytare, visionär och som resenär, reporter, kolonisatör och kritiker.  
Jag visar ett fåtal bilder därifrån som aptitretare till en riktigt bra utställning:

Aktstudie opd (olja på duk) från 1853 av Amalia Lindegren bak Johan Tobias Sergel Faunen 1774 i gips. Lindegren var den första kvinnan i Europasom fick statligt resestipendium utomlands för konstnärer, vilket hon erhåll 1850. Hon studerade udner tr år i Cogniets och Tissiers privata konstskolor i Paris, varpå hon fortsatte till München och Rom.
Sergel anses vara den främste företrädaren för att konstnärer under sista halvan av 1700-talet skolades i klassisk form- och symbolspråk. vid Konstakademien där han undervisade.

Ernst Billgrens maffiga mosaik och bakom till vänster TV-frågesport What's My Line med Salvadòr Dalí och till höger Peter Johanssons tolkning och replik till Anders Zorn Självporträtt i Rött från 2012.
Billgren är en sann samtida kulturentreprenör som använder massmedia på samma sätt som Salvadòr Dalí gjorde i mitten av 1900-talet.

Närmare bild av Ernst Billgrens mosaik Över hela världen från 1990. Precis bakom syns hela Fia Stina Sandlunds installation Konstnärsklubben från 2002-2014. Skitgubbar vore ett bättre namn för dem som kallar sig Konstnärsklubben! Nedan lyssnar jag i Sandlunds installation Konstnärsklubben från 2002-2014. "Konstnärsklubben bildades 1856 och består av ca 400 manliga konstnärer, arkitekter och konstvetare. Om man bortser från kungligt instiftade akademier och engelska akvarellsällskap, torde denna klubb vara världens äldsta, alltjämt fungerande konstnärssammanslutning." De blev väldigt uppmärksammade 2013 eftersom de helt utesluter kvinnliga medlemmar.
Konstnären är ett "unikt samarbete Moderna Museet, Konstakademien och Nationalmuseum. Vi vill visa styrkan i att låta våra samlingar från olika epoker mötas, kompletterade med ett antal inlånade nyckelverk. Samtidigt som vi är medvetna om att det till stor del är en västerländsk konsthistoria som presenteras. Publiken ges möjlighet att i en och samma utställning se verk av många av konsthistoriens mest berömda namn, från Rubens över Renoir och Picasso till Cindy Sherman." Därutöver vill jag som konstnär applådera initiativet att undersöka konstnärskapets olika roller så väl.

onsdag 30 november 2016

Krispiga zucchinichips

Jag har haft ordentliga besvär med min mage den senaste veckan så har inte orkat något utöver att sova. 
Årets sista zucchini höll dock på att mjukna i kylen så därför gjorde jag zucchinichips av den innan den blir förstörd, fast jag egentligen snarare är sugen på julrecept.
Sätt ugnen på 250° och blanda ihop 
1 dl panko (asiatiskt "ströbröd")
30 g färskriven parmesanost
3 tsk quinoa flingor/amarant
tsk vitlökspulver 
1 krm flingsalt
i en skål. 


Häll
1 msk olivolja 
i en annan skål. 

Skala och skiva
Ca 350 g skalad zucchini
med en osthyvel. Doppa var zucchiniskiva i oljan och vänd den så i parmesanröran så att den täcker zucchiniskivan. 

Lägg skivorna på på en smord plåt eller sådan med plåtpapper på. Baka i ugnen på 225° I ca 10 min tills chipsen fått färg och sänk så temperaturen till 100° och låt chipsen bli riktigt torra i en dryg timme.
Fantastiskt gott så det är verkligen synd att min mage för tillfället inte tillåter att jag äter fler än en av dem!
Någon undrade om de ska dippas i gräddfil/créme fraiche och det engelska originalreceptet säger inget om det, men det låter fantastiskt gott! Kanske med dill, vinäger, citronzest, ngn örtkrydda eller kanske feta-ost i också låter det suveränt smaskens!

torsdag 24 november 2016

Kvittenmarmelad à la Persien

Jag har bara smakat kvitten hos Mandelmanns och egentligen inte vetat riktigt vad den ska vara bra till.

Så fick jag tre stycken i byte för en pumpa och ihop med dem fick jag också detta recept på Persisk Kvittenmarmelad.
Skala
1 kg kvitten (mina 3 vägde 250 g)
och skär i rätt små delar. Ta bort kärnorna lägg i tjockbottnad kastrull med
3 dl vatten 
koka i 20 min.
Tillsätt 
750 g syltsocker (eller rårörsocker) 
3 msk citronsaft 
1 msk rivet citronskal
½ tsk kardemummakärnor
Lägg på locket och koka på låg värme i ca 3 h.
efter 1 h kok doftar det fan-tas-tiskt!!!
Häll upp på steriliserade burkar. Sätt på locket och låt burken svalna upp och ner. Förvara svalt.

Nu har jag gjort så mycket marmelad och chutney fast jag äter så lite sådan. De kan dock komma väl till pass i andra sammanhang!

tisdag 22 november 2016

Rita Ackermann - en tecknad Nan Goldin?


Jag åkte till Malmö från Umeå 1998 för att se Louise Bourgeois utställning på Rooseum, där numer Moderna Muséet Malmö finns. Det var den amerikanska konstfotografen Nan Goldin, som var gästlärare på Konsthögskolan i Umeå, som förordade att jag skulle se hennes utställning, eftersom hon såg paralleller mellan min konst och Bourgeois. Det var sättet att bearbeta ett trauma genom sin konst hon menade, så jag fick ett extrastipendium för att åka genom hela Sverige och se  
Ute på stan är det tydligt att Rita Ackermanns Försvinnandets estetik/
The aesthetic of disappearance
 på Malmö konsthall 
T o m 22/1 visas Rita Ackermanns Försvinnandets estetik/The aesthetic of disappearance på Malmö konsthall och när jag kom in i utställningen kunde jag inte sluta tänka på de närmast övertydliga parallellerna mellan just Ackermanns och Goldins konstnärskapNan Goldin har sedan hon 1979 debuterade med diabilder på en nattklubb i New York, arbetat med färgfoton med karaktär av ögonblicksbilder/snapshots är utlevande  festande med vänner varav flera transvestiter. Hon slog igenom stort och förebådade ett närmast dokumenterande av vardagen inom konstscenen. Hennes foton är intensiva, personliga, spontana, sexiga och könsöverskridande och föreställer hennes utökade familj av vänner och älskare av båda könen.
Precis den känslan får jag av Ackermanns teckningar och målningar med, som att bjudas in att tjuvtitta. Det känns intimt trots det stora formatet. 
Rita Ackermann är ungersk-amerikan och bor och arbetar, precis som Nan Goldin, i New York City. Det är gärna samma emellanåt närmast tragiska festmiljöer avbildade med en Mangaliknande figurering.
Ackermann "slog igenom på New Yorks konstscen i början av 1990-talet med sina stilrena, men samtidigt suggestiva skildringar av kvinnokroppen. Hennes stora målningar av nymflika flickor tecknade med linjer som frammanar både skönhet och fulhet blev mycket uppmärksammade och gav henne en plats i samtidens kulturliv. Dessa tidiga verk har tjänat som utgångspunkt för hennes senaste serie målningar med samlingstiteln The Chalkboard Paintings [Svarta tavlan målningarna]", berättar presentationstexten från Malmö konsthall. Dem ser du nedan:
Rita Ackermanns Försvinnandets estetik/The aesthetic of
disappearance
, installationsbild. lånad från Malmö Konsthall
Utställningen är Ackermanns första i Skandinavien och här "utforskar [hon] relationen mellan dessa båda serier, skapade med mer än tjugo års mellanrum, och bjuder in betraktaren att uppleva de olika skikten i verken. Den uttrycksfulla linjen, gestaltningen av kroppen, de gåtfulla och djärva gesterna bidrar var för sig till dikotomin mellan det vackra och det våldsamma. Att se det som är synligt och känna det som inte syns, att ana mellanrummen och försvinnandet. Det successiva upplösandet av varje likhet med en mänsklig gestalt, på randen till intet."

Ackermann  beskrev själv hur hon arbetar med sina svarta tavlan målningar: ”Verken är skapade genom upprepade utsuddningar. Tillkomstprocessen är densamma som det som sker på svarta tavlan i ett klassrum. En form eller bild tecknas på den svarta eller gröna tavlan; för att sedan suddas ut inför nästa lektion. Eftersom jag börjar med att grunda dukarna med griffelfärg måste de spännas upp på väggen. Utsuddningarna är kraftfulla och fysiska. Jag upptäckte att ju mer manisk utsuddningen är, desto mer synlig blir ibland teckningen under skikten av borttvättat kritdamm. Det ömtåliga och anspråkslösa hos det påtagligt 'simpla' materialet – kritan – visar sig vara det som gör mest motstånd.” Just synliga spår av tidigare stadier av konstverken påminner mig om sydafrikanske konstnären William Kentridge och hans animationer med kolteckningar, som jag formligen älskar. har jag skrivit om tidigare där du även kan se hans  Felix in Exile (1994). Presentationstexten från Malmö konsthall. berättar också gällande det att Rita Ackermanns "intresse för filosofi, i synnerhet Paul Virilio och hans diskussioner kring perceptionens och försvinnandets logistik, har påverkat hennes liv och konst." [Genomgående mina kursiveringar.]

För att återgå till parallellerna jag ser med Nan Goldin så ser du en av hennes mest kända fotografier nedan. Goldin stirrar i sin Nan one month after being battered rakt in i kameran med blodet väldigt synligt på ögonvitan av det svullna vänstra ögat. Det där blodet kommer sedan igen på hennes envist sammanknipna läppar. Hon har en mörk blåtira runt och under högra ögat och hennes envetna blick och min gör att det nästan ser ut som om hon sminkat upp sig. Jag känner så väl igen just det där konstaterandet från när en tjej i min klass totalt klöste sönder mina händer efter en jumpalektion med sina långa naglar. Jag höll bara fram händerna och sa "klös då, om det får dig att må bättre". Det hela slutade i att jag stod där helt lugnt medan de andra skrek och gapade. Efteråt gick jag med mina ärriga händer och kände mig som en vinnare varje gång hon tittade på mig. Det var också sista gången hon någonsin gav sig på mig. Onödig utvikning kanske men Nan one month after being battered [En månad Efter att Nan åkte på Stryk] presenteras av hennes galleri med orden "som kontrast till de fysiska skadorna är det trotset hon visar kameran som gör att hon ser fixad ut. Håret är blankt och välborstat och utöver det klarröda läppstiftet har hon dinglande örhängen och halsband. Hon fotade sig själv mot mörka möbler och en vit broderad gardin, som verkar blå i den konstgjorda nattbelysningen... Den visar slutet av en lång relation och en särskild period i Goldins liv och är ett känslomässigt klimax för hennes diabilds-shower och hennes bok The Ballad of Sexual Dependency [Balladen om det Sexuella Beroendet]."
Nan one month after being battered från 1984 är en av
Nan Goldins mest kända fotografier. 
Så här skriver hon själv om bilden: "Under många år hade jag en djup relation med en man. Vi passade bra ihop emotionellt och förhållandet gjorde os väldigt beroende av varann. Svartsjuka inspirerade till passion. Hans tanke om förhållanden kom ur … romantisk idealism … Jag behövde beroendet, avgudandet, tillfredsställelsen, säkerheten, men ibland kändes det klaustrofobiskt... Vår sexuella besatthet fanns alltid där. En natt slog han mig så att han nästan gjorde mig blind."
Sydsvenskan sammanfattar: "Utställningen börjar med 90-talets figurteckningar. Små flickor, unga kvinnor, tecknade med spänstiga linjer, som utsätts för stark press. Utspridda, avspända, men hela tiden drivna av ett inre tryck... Mer spår eller igenkänning, barndomen är redan förlorad, går inte att backa tillbaka till. Ackermanns grundkänsla är förlust. Steget från teckningarna till de stora målningarna heter utplånandets estetik. [Utsuddningarna som hon har gemensamma med Kentridge och som jag tycker ger verken en extra nerv eftersom allt som sker i livet lämnar spår.]... Figurerna har slukats som gamla minnen omöjliga att återse; men de finns där likväl. Figurerna i teckningarna var vilande men spända. I målningarna är det konstnärens egen kropp som sätter spår. Linjeteckningar, hur fulländade de än är, ger sken av lätthet, som vore de gjorda med känsliga fingertoppar. Då hon stryker ut teckningen på målningarna lager för lager är det med stora gester, kroppens envetna rörelse. --- Men det finns också en spänning mellan de stabilt tecknade unga kvinnorna och den medvetna utplåningen av dem. Eller rättare sagt, det är inte dem hon utplånar, hon ifrågasätter möjligheten att återge dem i bild." 

söndag 20 november 2016

Värmande persiskt kryddad butternut

Jag fick flera butternutpumpor i somras och har använt flera tidigare recept, men jag hittade också detta recept som egentligen också skulle innehålla röda linser till en sås med, men eftersom jag inte hade sådana hemma och istället hade proscuitto som proteinkälla omarbetade jag det lite
Persiskt kryddad Butternutsquash 
Sätt ugnen på 250 grader.. Dela      
 butternut  
i halvor och ta bort kärnorna. Pensla med
olivolja 
Pressa eller hacka
vitlök 
över och blanda
örter
kanel spiskummin 
kardemummakärnor
gurkmeja 
2-3 chilifrukter
att strö över butternut, gratinera så  mitt i ugnen i 20-25 min på 225 grader. Riktigt värmande och gott (saknade inte alls linserna heller).