tisdag 23 augusti 2011

Förnekelse, förtvivlan, vrede och kanske en viss acceptans

"Det är något som är sjukt på teaterscenen i höst" skriver Josefin Olevik i söndagens DN med anledning av att så många föreställningar om sjukdom och död visas på scenerna i höst, under rubriken Scenljus över det största mörkretOlevik skriver om "den kvinnliga violinisten [att hon] går från förnekelse av sin sjukdom till förtvivlan, vrede och kanske en viss acceptans". Det är den väg som de flesta av oss måste gå för att orka leva vidare. Gör man det inte kommer man att förtvina i bitterhet över sitt öde är jag övertygad om. Att man accepterat sitt öde innebär dock inte att man förnekar det, eller att allt är bra. Tvärtom kan man fortfarande ha en stor sorg över allt sådant man inte längre kan göra och den framtid som annars skulle ha varit öppen, men man accepterar det som hur läget ligger nu! Visst kan man bli bitter, men personligen tycker jag att det skulle vara det farligaste och försöker istället att se möjligheter i det som fortfarande är möjligt och glädjas över det.
foto ur dn av Thomas  Karlsson
"Melinda Kinnaman låter publiken känna av dödsångest i Duett för en som har  premiär i dag [den 21 augusti]. Det är bara en av många föreställningar om sjukdom och död på scenerna i höst. Pjäser om svåra upplevelser lockar publik när verkligheten känns tung."---
"Melinda har haft  en hjärnblödning. Den kom när hon spelade tre roller parallellt, repeterade en fjärde och arrangerade en gigantisk 25-årsfest. Ansiktet och halsen började rycka och en magnetröntgen visade att det var en kapillär som hade brustit. Det orsakade en smärre jordbävning i privat livet, men slutade gott – utan varken skador eller operation. Det är bara brusandet i ansiktet som med ojämna mellanrum påminner om olyckan
– Det är klart att jag på något sätt använder mig av den, upplevelsen finns ju med mig som en delvis obearbetad rädsla. Och så har jag pratat mycket med min farbror och faster och pappa om hur farmor hade det, säger Melinda Kinnaman. Hennes rullstolsburna farmor dog när Melinda var sju år.  Senare fick hon reda på att farmodern  tagit livet av sig 56 år gammal,  efter att ha lidit av ms i halva sitt liv. Melinda har fått sätta sig in i hennes livssituation på ett nytt sätt och hon har tyckt mycket om det. De personliga erfarenheterna  blir en av pusselbitarna för att hitta rätt i känslan på scenen.---Hon blir så upprörd att de fysiska sjukdoms-symtomen förstärks och får hennes kropp att svaja som ett sugrör. Det är plågsamt att se hur musklerna inte lyder henne, det värker i benen också på publiken. Så varför känns det samtidigt... så fullt av liv?
--- När [regissören] Björn Melander  har instruerat färdigt snubblar han i trappan ned från scenen. Även han har haft en hjärnblödning. När han var 30 år gammal blev han halvsidigt förlamad. Sedan dess har han övat tillbaka det mesta av sin rörlighet, men vänster arm och ben följer inte självklart med.
– Jag blev förbannad första gången jag läste texten; jag vet precis hur hon tänker, jag har själv varit där. Så där kan hon inte säga, det stämmer inte. Den gjorde mig upprörd och det tror jag är bra, för det handlar om att vara människa och då berör det, säger Björn Melander när repetitionerna är över.--- om man möter en människa som har gått igenom svåra umbäranden så känns det. Vi lyssnar mer på dem och det fi nns något som ger dem lyskraft.--- Ljuset är aldrig så starkt som i det största mörkret."
Jag strax  efter tre hjärnblödningar med
far o gåbord som stöd. Vänster sida för-
lamad pga blödningar i höger hjärnhalva.
Jag har samma erfarenheter av tre högersidiga hjärnblödningar som Melander och Kinnaman, men har ett större kvarvarande handikapp. (En vänstersidig skulle troligen ha gett problem med språket och jag klarar fortfarande inte av exempelvis stressiga miljöer och mycket folk.) Jag tycker det är bra att allvarliga skador och sjukdomar diskuteras och "upphöjs" till att behandlas på de stora scenerna. Som det är nu flyr väldigt många den som råkat ut för någotdera. Troligen vill man inte påminnas om sin egen dödlighet eller att alla tillstånd inte går att bota. Det är dock att blunda för verkligheten, anser jag.

Vad är dina tankar om allvarliga och kroniska sjukdomar och olyckor? Skräms du av att tänka på och prata om dem?? Jag är verkligen intresserad av att veta hur friska resonerar, så tveka inte att kommentera, jag tackar i förhand för att du gör det!!!

All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!

9 kommentarer:

Annie sa...

Bra att belysa denna livsproblematik inom en statusarena. Bra - det har man saknat!
Om du vill kan jag bublicera "mitt brev" här som ett inlägg. Att alltid tvingas vara tyst i "lidandet" ökar ju ingen acceptans. vare sig den egna eller omgivningens. Annie

Lyckans Smed sa...

Kära Annie, du är så klok och uttrycker dig så väl att jag skulle uppskatta om du vill kopiera in ditt brev Tack snälla för erbjudandet!
/*

Helena L sa...

Jag vill inte kalla min artros som kronisk utan långvarig. Det gör också att jag inte accepterar sitationen utan kämpar dagligen med att hitta sätt att orka och överleva.
Att sjukgymnaster och läkare "ger upp" med rådet att fortsätta kämpa är verkligen svårt. Bara för att jag hittar en tillfällig lindring ger inte stöd i långa loppet.
Men att dela erfarenheter och tankar med andra i liknande situation ger en verktyg att utvecklas (smärta är annars väldigt nedbrytande).
Jag har bara ett fåtal personer jag ärligt berättar för hur det "känns". Det är en del i min strategi i att stå ut. Skulle inte orka i längden om jag identifieras som Hon med artros.

Tack för intressant inlägg!

Lyckans Smed sa...

Tack för ett intressant svar! Att acceptera situationen betyder INTE att man slutar kämpa; jag tror att slutar man kämpa kan man lika gärna lägga sig ned o dö.
Att acceptera innebär för mig att jag utarbetar strategier med utgångspunkt från mina begränsningar, men jag fortsätter ändå att testa mina gränser. Skillnaden är att nu blir jag inte lika totalt nedslagen om nåt som påstås vara omöjligt sedan verkligen visar sig vara i a f svårare än jag trott. Jag tror att en acceptans av situationen är att se den klart.
Nej, att vara "hon med olyckan" vore en mardröm och det ger mycket att prata med andra med liknande upplevelser när man har liknande bakgrund. Tidigare har jag inte velat göra det alls främst pga att andra "drabbade" ofta är dubbelt så gamla och med helt andra referensramar än jag.
Sköt om er båda två!
/*

Annie sa...

Naturligtvis vill man inte identifieras med sin skada/sjukdom. Att sluta vilja vara "jag" så som jag upplever mig själv (utan pålagor) är viktigt för att inte resignera. Jag tror att just denna strävan - att fortfarande vilja vara jag, hjälper en att bära den sjuka eller skadade biten av sig själv.
När man försöker förneka problematiken, blir den större. Om man ger den plats - tar hänsyn till omständigheterna - så minskas lidandet något. Men att identifiera sig med sitt handikapp, det är ju att helt ge upp sin person/peronlighet. Det värsta man kan göra! Tappa bort sig o glömma vem man är.

Tråkigt dock när andra identifierar en med problemet, och får svårt att prata med en...Men sådana människor får man lära sig att leva utan.
Lättare sagt än gjort visserligen. Eftersom väldigt många är så rädda, eller fullt upptagna av sina målinriktade livshastigheter . Jag brukar inte prata om detta alls, för "folk" får något flackande i blicken. Man måste bli bra på att skona andra från deras egna rädslor för att kunna få ett bra liv med tillräckligt livsutrymme. Acceptera alla som försvinner - och att inte ta det personligt!

Vi är ju trots allt en skara som blir kvar! Och om man kan se sin egen person trots sitt handikapp - så kan man ju även se andra-s!

Lyckans Smed sa...

Hej!
I dagens DN finns två reportage som nog är av intresse för oss alla och som jag kommer att blogga om. Jag vill dock vänta några dagar så att det inte blir för många tunga inlägg direkt efter varann.
Skickar dock länkarna här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/manga-vill-sakert-hjalpa-mer-an-de-gor och http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/storasystern-det-allra-viktigaste-ar-att-vaga-finnas-dar
Jag kommer nog även att publicera delar ur ditt brev senare, Annie o tackar för att du låter mig göra det!
Kram
/*

Helena L sa...

Mycket intressant att läsa inlägg och kommentarer. Jag känner igen mig i det mesta. För något som är kroniskt/ långvarigt så skiftar och omformas tankar och inställning med tiden. Det kroniska förblir inte statiskt. Strategierna och orken går i både upp och nedförsbacke.
Som ni säger, man må lyssna på sin kropp och emellan åt okritiskt se verkligheten som den är. Om man inte orkar så orkar man inte. Men ibland kan det vara tvärtom, minnet av stor smärta kan hänga kvar som ett eko.
Där i lyssnandet behövs acceptans och kanske en smula pragmatism.
I UNT här om dagen fanns en artikel om personer med kronisk trötthetssyndrom... Ska se om jag hittar länk.

Anonym sa...

En länk som jag hoppas är hel....
http://www.unt.se/leva/ingela-ar-kronisk-trott-1435021.aspx

Den var väldigt grpande men de har inte med ett stycke som fanns i papperstidningen:
Ungf så här
Om jag blir trött när jag står upp sätter jag mig. Om jag blir trött när jag sitter så lägger jag mig. Men om jag blir trött när jag ligger, vad gör jag då? Slutar att andas?

Inte alls munter läsning men mycket gripande.
Kram / helena

Lyckans Smed sa...

Tack för en intressant, om än rätt nedslående artikel! Så sorgligt och jag känner igen mig väldigt mycket och tycker att hennes symtom och det hon berättar påminner enormt mycket om vad som brukar kallas "hjärntrötthet". Det uppstår efter traumatiska hjärnskador. Faktum är att jag t o m börjar misstänka att ME/CFS, som tycks så okänd bland läkare, kanske utvecklas ur just traumatiska hjärnskador, liksom vid en infektion. Det måste ju bero på att kropp och själ är så medtagna att de inte orkar stå emot.
Fast det kommer vi väl knappast att få veta nåt om, när det inte bara förnekas utan dessutom inte forskas på ME/CFS.
Precis som Wiman Budgeterar jag med min ork och tycker att det är viktigt att göra det jag tycker är kul, fast priset blir dagars sängbundenhet för att "betala igen".
Tack igen för att du delade med dig av artikeln!