torsdag 26 april 2012

Motmedel för gnälliga tanter o farbröder?

Att jag är särskilt förtjusning i tanter kanske du som läst bloggen ett tag har förstått. Även farbröder tycker jag om och jag har berättat om mitt gubbharem några gånger. DN hade i förra veckan en serie om just tanter och farbröder på Insidan, som jag vill berätta om. Jag tycker nämligen att det som togs upp i de artiklarna gäller för alla människor för att inte förvandlas till förgrämda varelse av de motgångar som är oundvikliga för oss alla.
Dag Sebastian Ahlander på bild ur DN 
I onsdags var det ett reportage om förre diplomaten och barnboksförfattaren Dag Sebastian Ahlander som nyligen skrivit Handbok för glada gubbar – 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt.
Det har han gjort för att, som han säger till DN:
– Jag har träffat så många ledsna äldre män, som inte verkar ha så mycket livsvilja kvar. Det finns ett slags förväntan att alla ska vara oerhört sysselsatta efter pensioneringen, precis lika upptagna som under tiden man arbetade. Och jag märkte att många försökte dölja att de inte hade så mycket att göra, att de blev nedslagna och rent av deprimerade.
Själv ville han "för sitt liv inte bli en sådan när han gick i pension för några år sedan. Redan flera år innan han lämnade utrikesdepartementet, där han tillbringat hela sitt yrkesliv, började han planera för andra projekt, där att skriva barn- och ungdomsböcker och ha fasta, återkommande luncher på stan med gamla vänner hör till de viktigaste.--- Han började med att för sig själv skriva ned det som amerikanerna kallar count your blessings, det vill säga räkna allt det roliga och glöm resten.
– Genom att gå vidare så blir man en gladare människa. Vi har allihop förutsättningar att bli både gnälliga, glada och tråkiga, så man får faktiskt skola upp sig lite. Överallt i livet får man handledning i hur man ska bete sig, men inte när man blir gammal. Då måste man ge sig själv regi."
Artikeln är oerhört läsvärd, så gör gärna det här och handboken tror jag också mycket på!
Marianne Liliequist bild från umu.se
Dagen efter konstaterar DN att tanten återupprättats och att etnologen Marianne Liliequist, som medverkar i en ny bok i ämnet, säger ”Allt fler tycker att ’tant is beautiful’”.
Efter en "nästan femtioårig exil i någon undangömd vrå där de flesta nog trodde att hon fastnat för gott. Med sin hatt, sin kappa och med handväskan i tryggt förvar ropar hon i stället: Min tid är nu, se på mig!
Tanten upplever en renässans.---Samtidigt blir tanten, hon som vågar säga ifrån och stå upp för sitt, ett föredöme för unga kvinnor att se upp till.
Efter höstens intensiva försök att återuppväcka tanten – med flera böcker, kulturreportage och krönikor – har nu sju kvinnliga forskare vid Umeå universitet samlat sina tankar och erfarenheter i en bok.
Med antologin Tanten, vem är hon? vill de synliggöra den medel­ålders äldre kvinnan som kan representera trygghet och beständighet, men också osynlighet och maktlöshet. Tanten är både tidlös och evig, men samtidigt överspelad och föråldrad."
Jag vill rekommendera dig att läsa även den artikeln och gärna också antologin! Framför allt tror jag dock att det viktiga är följande, som gäller oss alla:
bild lånad från Positive Outlooks: "Jag är inte ett offer
Vad jag än genomlevt så är jag fortfarande här
Min historia handlar om SEGRAR" Steve Maraboli
Tragedier lär oss att klara besvärliga situationer i framtiden och är ingen ursäkt för att kalla sig ett offer; det som inte dödar oss gör oss starkare.
All rosa text är länkar vidare till det som nämns i texten!

Inga kommentarer: