"Jag vill ju bara vara fri"

Jag vill väldigt gärna ha Annika Perssons bok Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman. Den har uppmärksammats mycket i media och det är så sorgligt att läsa hur hon ända från början kämpade med sina kroppskomplex och hur de ytterligare undergrävdes av okänsliga recensenter,

porträtt: Arne Jönsson ur DNs recension

Ett av de helt avskyvärda exemplen är när en av Sveriges ledande kritiker, Nils Beyer, recenserar Jag är nyfiken – en film i blått i Arbetet 1968:  "Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men när hon nu åter­igen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt, så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka.”  Då var Nyman 24 år och led av fullgången bulimia sedan fem år. Hur någon ens kunde komma på tanken att skriva något så helt oväsentligt är en gåta, men han var inte ensam. Svenska Akademiens ledamot Artur Lundkvist, som verkligen borde veta bättre, skrev i tidningen Se:  ”Hon är bättre med kläder på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken.--- Jag efterlyser den intelligenta kroppen. Lena Nymans är själlös, lite dum.”

Nyman ser det först i Aftonbladet, "där journalisten Gunilla Bergström reagerat på tonen och slagit upp de manliga kritikernas reaktioner på tre sidor under rubriken: Får inte feta flickor älska?" Ord som de i recensioner skulle kunna bryta ned den starkaste, men Nyman var så tuff att hon när är pappa Lennart tänker skriva ett öppet svarsbrev, själv författar ett: "Att jag har svårt att acceptera att jag inte begåvats med en vidjesmal och vacker kropp har nu vid ett flertal tillfällen kommit till allmänhetens kännedom. Dels i Vilgot Sjömans bok Jag var nyfiken, dels i de filmer vi har gjort tillsammans, dels i intervjuer med mig. Att jag ändå ställt upp för att visa svenska folket denna kropp, vad beror det på?   [...]   En av orsakerna är denna: det är tämligen enkelt att sluta sig till att jag inte är den enda i Sveriges land som har problem med att inte vara skapt som tidens ideal föreskriver. Och då råkar jag tycka så här: att det är helt knasigt, dumt, vad ni vill, att somliga människor ska gå omkring och skämmas för hur dom ser ut!!! Varför finns det inte plats för alla sorter och alla typer, speciellt i ett medium som filmen som i alla fall är så pass normbildande? Om jag nu visar min feta bak och min själlösa, litet dumma kropp kanske någon annan som drabbats av samma oblida öde börjar förstå att vi också har existensberättigande. Faktiskt. Trots allt.   Och apropå att de efterlyser en intelligentare kropp:   Fråga: Hur i helvete ser ”den intelligenta kroppen” ut?? Är det nån som vet hur man gör för att höja intelligensnivån på sin kropp?  --- Om kritikerherrarna nu har svårt för feta bakar så måste de ha det ytterligt svårt på konstmuseerna runt om i världen. Med tanke på hur många av de avbildade kvinnokropparna som stämmer med deras ideal. Och så signerar hon sin första artikel Högaktningsfullt, LENA NYMAN"

DNs mastiga artikel 130429

Särskilt noga har jag läst DNs artikel, på de två bilderna ovan, liksom Jesper Högströms recension i DN, som tyvärr inte finns ute på webben. Det sorgliga är hur schabloner tycks återupprepas. Lena Nyman, som hela tiden kämpade för att behaga äldre män hade ju pappa Lennart, bakom sig, men  "bakom alla dessa män finns urmannen, pappa Lennart, den charmerande slarvern som överger den tråkiga och ansvarstagande modern, lever det glada konstnärslivet och gärna viggar pengar av sin berömda dotter. Denna dotter som fasar för att bli som sin sorgliga, dumpade mamma, men reagerar med ursinne om ett ont ord sägs om den festliga farsan, han som står för allt det roliga och kreativa i livet. Och som också lär ut kärlekslivets regler: ligg med alla du har lust med, så länge inte 'integriteten' (förmågan att göra vad fan man känner för) blir lidande.---

Jesper Högströms recension i DN
finns inte ute på webben, men om du
klickar på bilden ovan öppnas en större
bild så att du förhoppningsvis kan läsa den

Och Lena Nyman var dessutom den speciella sorts skådis som stått på scen sedan hon var sex år gammal och hennes föräldrar satte henne i teaterskola. Den föregivet naiva tjejen i 'Nymans institut', den folkkära Stockholmsbönan som var så lätt att identifiera sig med, hon var en persona, resultatet av lång, professionell erfarenhet." 

Det är så sorgligt att Nyman alltid var "den duktiga flickan" som inte visade hur dåligt hon verkligen mådde med bulimia och drogproblem. Jag vet att Tage Danielsson hjälpte Monica Zetterlund genom alla hennes problem, men Nyman kämpade ensam och hon fick heller aldrig det stora erkännande som seriös och slitsam skådespelerska som hon egentligen var värd.