torsdag 31 december 2015

Gott slut och gott 2016!

Nu riktar vi in oss på år 2016! (Bild lånad från www.interstaff.com)
Nyårsaftonen var mina föräldrars blybröllopsdag
Den här buketten med buskrosor, vit syren och klematis fick de av mig och Maja.
Grinden mot framtiden finns just här i Simrishamn och har franska liljor:

De lyckligaste människorna har inte det bästa av allt
De gör allt de har till det bästa
Bild lånad från psychcentral.com
Glöm bara inte varannan vatten för att må bra imorgon med!

tisdag 29 december 2015

Pandor, deras språk och lite annat

Troligen har du sett bilden med snögubbar där du även ska hitta en panda. Det har jag inte lyckats med utan ser bar ett myller av snögubbar av olika fason, men däremot läste jag andra riktigt roliga nyheter om just pandor. Fast inte på svenska, så därför verkar jag vara först ut på den fronten.

Engelska the Independent skrev nämligen om att "kinesiska forskare påstår att det kunnat dechiffrera
betydelsen av 13 olika läten jättepandan gör". Under fem års tid har de studerat jättepandans "språk" vid China Conservation and Research Centre for the Giant Panda (CCaRCfGP) i sydöstra Sichuan-provinsen upptäckte forskarna att pandor kommunicerar genom att använda särskilda ljus för att visa på att de är hungriga eller olyckliga, enligt statliga Xinhua news agency. Forskarna upptäckte att för att attrahera en partner utbrister hanarna i ett "baa" som ett får och honorna svarar med ett kvittrande ljus om de är intresserade. De utbrister också i ett  "wow-wow"-ljud när de är olyckliga och panda-ungar säger "gee-gee" för att berätta för mamman att de är hungriga.
Bild av panda ungar lånad från Flickr/Andrew and
Annemarie
 precis som filmen nedan
Zhang Hemin, som är huvudforskare vid CCaRCfGP, som utförde studien säger:
"Lita på mig, våra forskare blev så förvirrade när de påbörjade projektet att de undrade om de studerade pandor , en fågel, en hund eller får."
Han berättade att de spelade in lätena när pandorna åt, slogs och ammade de små för att kunna studera hur de kommunicerade. Forskarna planerar nu att använda denna kunskap för att bättre kunna förstå hur de ska kunna skydda dessa mest utrotningshotade varelserna i det vilda. Nu ska forskarna utveckla ett panda-lexikon  genom att använda teknologi för att känna igen röster Xinhua.
video

Jättepandan är så hotad att man tror att endast 1864 st fortfarande lever i det vilda, även om en viss återhämtning skett tidigare i år. Det är fortfarande svårt att få jättepandor att föröka sig i fångenskap, vilket är nödvändigt när deras naturliga hemvister till stor del försvunnit.
Du kan läsa mer om jättepandans "språk" (på engeska) i Daily mail och BBC.

måndag 28 december 2015

Godaste grönkålssalladen

Grönkålssalladen ser ut som om den innehåller
ädelstenar, men det är granatäppelkärnorna!
I jul har vi verkligen kunnat frossa i grönkål, tack vare årets tredje stora skörd från Gretero-lotten!
julens skörd av grönkål
Fann även ett helt fantastiskt recept på grönkålssallad som även innehåller granatäpple och sharonfrukt i DN. Den är fantastiskt god både som den är; söt, syrlig och krispig samtidigt och till skinkan är den himmelskt god.

Rostad grönkålssallad med sharonfrukt och granatäpple 4-6 port 
Sätt ugnen på 275°. Repa kålbladen från stammen, skölj dem och skaka av vattnet så mycket som möjligt. 
ca 450 g grönkål 
Lägg ut bladen på en plåt och ringla över
1 msk olivolja 
Rosta bladen i 250° i ca 15 minuter i ugnen. 
För att få ur kärnorna ur granatäpplet gör du enklast
som 
Maja gör här ovan! Dela det och

hamra på det meden slev e dyl på toppen alltså.
Ta ut plåten, 
salta
Varva kålblad med 
1 sharonfrukt, i tunna skivor
ca 1 dl kärnor från granatäpple 
grönkålssalladen är fantastisk både som den är; söt, syrlig och
krispig samtidigt och till skinka och annat är den himmelskt god.
För den som gillar förgrämda vindruvor (russin) kan man göra en sådan här, men det har jag inte gjort över huvud taget, eftersom den andra är så oerhört mycket godare:


söndag 27 december 2015

Musiken som format mig

Nu vill jag berätta om och spela låtar som har förändrat mig och gjort mig till den jag är. Inte för att jag blivit utmanad av någon utan bara för att jag har lust.
Skillingtrycket Elvira Madigan sjöng jag jämt som barn, fast jag inte sett filmen, utan bara för att jag älskade den sorgliga historien och skillingtryckens dramatik som sådana.
När jag gick konsthögskolan gjorde jag också en film där jag gick på lina, med mig själv som barn sjungande Elvira Madigan kompad av farfar på tramporgel som soundtrack. Den videon visades sedan under Byside Sidewalk i Umeå 1999 och på This isn't How it Usually Is i Johannesburg, RSA 2000.

Som jag nämnt tidigare var jag (även) som barn oerhört fascinerad av zigenare, som vi kallade romer då. Det innebar också att jag sedan dess älskat det jag kallade zigenar-musik, vilket egentligen handlar om musik från Balkan. Taraf De Haidouks bildades först 1989, men de är verkligen värdiga representanter för vad jag älskar just med denna musik! :

Jag ville spela tvärflöjt sedan jag var 4-5 år och just Gunilla von Bahr, som spelar här (har hört och övat med just denna inspelning säkert tusen gånger, så fast det inte anges så är jag övertygad om att det är hon som spelar. Känner igen den redan på de tre första takterna) var en enorm förebild. Jag fick noterna till och började spela Carl Nielsens Dimman Lättar i tio års åldern och övade till just denna inspelning tills jag kunde den, inkl hennes andetag, utantill. När jag skulle spela den på spelavslutningen 1984 hade jag aldrig fått tillfälle att öva ihop med pianisten och dessutom hade jag legat sjuk innan. Till min fasa funkade inte alls ackompanjemanget så jag kunde omöjligt göra det "vonBahriga" framförande jag tänkt mig utan lämnade kyrkan med tårar i ögonen. Även sedan jag slutat ta lektioner så tog jag fram noterna till Dimman Lättar varje år, för att kolla så att greppen fortfarande satt där. Det har jag inte kunnat förmå mig att göra sedan min medicin slutade fungera så kanske ör det dags nu? Simrishamns musikkår söker tydligen flöjtister nu...

Musik-teaterföreställningen Joe Hill Lever såg jag på ordenshuset i Brunflo 1979 och mamma köpte också med LPn, så den lyssnade jag nästan lika mycket på som skillingtrycken. Arbetsrätt, strejker och musik i USA; det var grejor, det!

Nu är vi framme vid något jag tror att jag delar med många i min ålder - mimande (nåja, det var nog en hel del skrålande à la hockey-publik också) med hopprep till ABBA och BaccaraABBA-mimande är ju omtalat (jag var givetvis Frida och Mia Agneta) men det var minst lika vanligt (hos oss i a f) med Baccara (och faktiskt även Elvis, där "den andra" fick vara Priscilla och om vi var tre var även Lisa Marie med). Baccara kändes lite farligare än ABBA och uppdelningen var liknande: svart för mig och vitt för blonda Mia...

Jag brydde mig aldrig om Noice eller Gyllene Tider. Ärligt talat så tyckte jag att det var en bisarr debatt eftersom de ändå lät så lika. För mig var det istället Kate Bush som gällde och jag tycker fortfarande att hon är en fascinerande o mångsidig person. Fast jag egentligen har svårt för gälla sopranröster kunde jag inte stå emot hennes första fem album och älskade verkligen Wuthering Heights från 1978. Tänk, 16 juli i sommar ska bli en en flashmob i Malmö med just dansen i videon till Kate Bushs Wuthering Heights.Naturligtvis har jag anmält mig till det! 

1983 släppte David Bowie sin Let's Dance och eftersom vi då hade MTV och andra satellit-kanaler hemma tyckte jag att Bowie i videona från den var så lik så Burt Lancaster. Älskade den och musiken var också härligt annorlunda för mig. Ändå var det just Heroes ända från 1977. Jag anser nämligen att den är en av de absolut bästa låtar som någonsin gjorts. Inte undra på när Bowie flyttade till Berlin med Iggy, som också producerade den, efter att ha bränt ut sig helt med turnerande och inspelningar. En annan som flyttade med dit var Brian Eno, tidigare Roxy Music. Han var också med och skrev och producerade både denna och Low och Lodger. 2007 sa Eno till Q Magazine: 
"Det är en vacker sång, men oerhört melanko
Det här lägger jag till i efterhand den 11 januari, när Bowies bortgång nyligen presenterats. Veckan innan släppte han Black Star och tack och lov hann han få uppleva kritikernas alla lovord om hans genialitet. Han fortsatte dessutom att jobba med inspelningar hela veckan innan dödsfallet.

1983 blev jag helt knäckt av the Police med Sting. Deras Every Breath You Take gjorde mig helt knäsvag och jag var helt betagen när den spelades, så när ett av skolans band (med gitarristen jag tyckte var så snygg) spelade den visste jag knappt var jag skulle göra av mig själv....

Ja då kommer jag inte undan att jag var helt Michael Jackson-frälst ett tag, fast jag nu inte alls kan relatera till hans musik längre. Jag har fått gå igenom nästan allt han gett ut men inte hittat något jag gillar längre. Jag tycker ju inte alls om sopranröster och särskilt inte manliga. Det måste ha berott på Kate Bush, som jag var så såld på både före och efter honom. Jag tolkar det nu som att jag gillade honom för att jag kände mig som en förlorare. För trots all hans rikedom och framgång ser jag honom som den störste förloraren av alla. Man måste dock ned i sitt mörker utan att rygga tillbaka så här kommer därför en låt där han förnekar allt men ändå fick en jättehit. Nu är det avklarat!

1985 gjorde jag sit-ups till den här Prince-låten Darling Nikkiså svetten lackade. Jag tycker faktiskt fortfarande den är det bästa han gjort, fast min musiksmak i övrigt utökats med enormt många kategorier än för 30 år sedan.

Då är det dags för roligare tider; slutet av 1980-talet (när jag inte längre kände mig som en förlorare) och när jag lyssnade på bl a Imperiet, Docenterna, Stockholms Negrer, KSMB och Ebba Grön. Jag väljer en låt som vi; Anne, Maria, Mia och jag kallade vår "nationallåt". "Brunflo var ju som en förort". Låt mig presentera:

1987 var jag utbytesstudent i Savannah, Georgia, alltså i den amerikanska södern i en stad där Borta med Vinden delvis utspelades. Nu är (eller var) jag ingen stor fan av den filmen, utan tycker egentligen att den är rätt tråkig, men bara så att ni ska förstå lite av känslan. Mina värdföräldrar kom egentligen från Texas och pappa Willie var en tidigare US marines-soldat som nu var brevbärare och älskade country. Min egen musiksmak påverkades inte så mycket av tiden i USA, bortsett från just att jag insåg skillnaden mellan äkta gräsrots-country och det mer dansbands-/topplistemässiga musik som är Western. Innan dess hade jag trott att det var samma sak, men där i södern förklarade också Willie och fick mig verkligen att förstå och uppskatta en artist som Dolly Parton. Jolene släppte hon redan 1973 och jag har nog alltid känt speciellt för den, men efter Willies berättelser blev det verkligen en favorit. 

När jag så återvänt till Sverige kommer vi till ännu roligare tider, som när vi i slutet av 80-talet körde raggar-Uno till Kontaktnätet-grejor runt om i Norrland och spelade mycket The Man in Black och Roy Orbison. Det var tider det,när vi var ett relativt fast gäng om två killar från Strömsund och fyra tjejer från Östersund som åkte ihop och precis som vi var han ju Johnny CashMan in Black.
the Jesus & Marychain var då mina största musikaliska mina hjältar. Deras distade och skräniga gitarrer skaver mot min själ på ett ändå behagligt sätt, first and last and always!

First and Last and Always [först, sist och ständigt] måste jag också nämna den melankoliska svärta jag gärna befann mig i tillsammans med the Sisters of Mercy:

Syd Barret är ännu en man som gjorde fantastisk musik innan han tyvärr lämnade oss, både i Pink Floyd, men framför allt som solo-artist.
I början av 1990-talet tyckte jag att det inte längre gjordes någon riktigt bra ny musik, så därför blev det mycket gammalt då, som Black Sabbath. Här deras allra bästa enligt mig och givetvis med Ozzy Osbourne som sångare: 

Hösten 1991 smällde det dock till ordentligt när jag såg svartklädda cheerleaders dansa till Nirvanas Smells Like Teenspirit med anarkist-An på magen på MTV; vilken grej alltså! Jag stod bara och gapade framför TVn en lördagsmorgon när jag var på väg till gymmet.
Hela grunge-scenen innebar en sådan fantastisk nytändning inom musik livet och av alla de band som kom gillade jag allra bäst Alice in Chains och deras We Die Young tycker jag fortfarande är grym (och inte bara för att jag redan gjort det två gånger, men sattes igång igen...):

Mitt i all grunge lyssnade jag under denna tid även på t ex Guns 'n' Roses och Metallica, det var enklast [So Easy] så...:
Hösten 1993 upptäckte jag ett riktigt favorit band Type 0 Negative, och eftersom min blodgrupp är 0+ kändes det helt logiskt att även Peter Steele var en sådan babe. (På den tiden kunde man drömma om välbyggda adonisar med rejält hårsvall och helt strunta i att det som främst erbjuds i vårt land är småfeta gubbar med flyende hårfäste). När jag hörde Black no 1 kände jag mig bekräftad. Ni kanske känner till det där med vampyren? Det ni:

Därpå följde några år på sjukhus då jag hade svårt att tänka om det samtidigt var musik på, men 1995 när jag började Östersund konstskola och lyssnade jag gärna på kvinnlig och världsmusik. Hittade t ex tillbaka till musik från Balkan och fann en stor kärlek för Césaria Évora:

Därutöver blev det under konstskoleåren rätt mycket Hole, Juliana Hatfield, L7 och så upptäckte den mest fantastiska (sedan upptäckten av Kate Bush) PollyJean Harvey:

Måste dela med mig av den mest fantastiska Satisfaction i moll och med två av de tre musikaliska kvinnor jag beundrar mest isländska Björk och ovan nämnda PJ Harvey:
Under mina år i Umeå lyssnade jag en hel del på folkmusik, bl a jämtländsk sådan som Triakel. Detta är den melodi jag främst gillar av dem

Under min termin i Johannesburg var jag bara några konserter, bl a såg jag PhuzeKhemisi från KwaZulu Natal på den lilla men legendariska jazzklubben Kippies i centrala Johannesburgs Market Theatre District, där även två museer ligger. På den konserten blev jag, som en av väldigt få vita i publiken, uppbjuden på scenen att dansa. Tydligen hade tidningen the Sowetan tagit en bild av det och de skrev i bildtexten att jag är en "modig nya zeeländska"... Jag har dock inte sett det själv, utan bara hört folk jag känner i Soweto (som var med på Kippies) berätta det, men givetvis ingår deras cd i min musiksamling.
Tillbaka i Sverige och Umeå i juni 2000 formades jag musikaliskt av bl a Rollins Band och jag vet att denna låt är mycket äldre än så, men jag har ofta letat mig bakåt i tiden (eller så kanske jag bara är trög, rent musikaliskt).

November 2001 åkte jag på stipendium till Indien för att gå Skrattskolan, fira Diwali med mitt fadderbarn och uppleva mina drömmars rike.
Indien sammanknippar jag särskilt starkt med denna musik ur Bollywood-filmen Dil Se som Balu, på ashramet i Madhan där mitt fadderbarn bodde, spelade när han skjutsade oss i trakterna runt Madhan i Maharashtra

Jag vill minnas att jag hade min tredje Nick Cave-period när jag återvänt . Jag började lyssna på honom i slutet av 1980-talet, återvände under min konstskoletid 1995-97 och nu var det dags igen. Givetvis kombinerat med Blixa Bargeld och Einsturzende Neubauten. Jag såg dem båda (med the Bad Seeds) i Roskilde. Här i the Weeping Song:. 
När jag flyttat tillbaka till Östersund, 2002 spelade the Hives, som syster Mia fått höra om av en kompis från Fagersta. Och jo, de duger riktigt bra!


2005 tillbringade jag två månader som AiR i lettiska Riga. De blev rätt långa månader pga svårigheten att få kontakt med letterna, men jag kunde avnjuta mycket väl framförd musik i a f. Jag såg en del opera på den vackra Lettlands Nationalopera, bl a Giuseppi Verdis Aïda och Giacomo Puccinis Tosca, men givetvis inte med fenomenale Jussi Björling som här i ett av mina absoluta favoritstycken!
De senaste tio åren av mitt liv har jag väl inte direkt lyssnat på något särskilt, men jag vill ändå påstå att allt lyssnande på alla möjliga kategorier av musik har betytt väldigt mycket för mig. När jag försöker se tillbaka inser jag att jag exempelvis inte nämnt Tom Waits musik, så därför avslutar jag med hans Closing Time:

lördag 26 december 2015

Kola à la Pärlans

Dagen före julafton blev det slutligen dags för mitt kolakok, som jag ju planerat ett tag. Ja, det har ju hunnit hända lite i mitt liv på de tre år som gått sedan jag köpte Pärlans kokbok...
Jag beslutade mig från att utgå från "grundreceptet" på Steg för steg klassisk vaniljkola, men istället för vanilj så skulle jag dela upp smeten och göra hälften med saffran och hälften med färskmalda kaffebönor, som deras recept på Kaffe Arabica.
på bilden ovan ur boken visas och förklaras tydligt steg för steg!

Pärlans klassisk vaniljkola 50 st små 
Ta en liten kastrull och häll i 
80 g smör 
2 dl grädde 
½ tsk flingssalt 
(men inte ½ vaniljstång)
och låt smälta samman på svag värme. 
Häll i en annan kastrull
170 g glykos 
250 g socker 
på hög värme tills det blir ljust bärnstensfärgat och kommer upp i en temperatur på 170°. 
Ta kastrullen av värmen, och häll ner smör- och gräddblandningen. Så delade jag kolasmeten i två kastruller och i en tillsatte jag 
ca ½ g mortlad trådsaffran
och i den andra
ca 25 g färskmalet kaffe
Jag stängde den ena plattan och koncentrerade mig på en kastrull i taget. 
Låt koka upp igen, på lägre temperatur, tills kolan blir 123° C alternativt håller för ett klassiskt kulprov. 
Så hällde jag upp kolan i en form med bakplåtspapper. Väntade en eller ett par minuter, och lät den sedan kolan svalna i rumstemperatur i 3-4 timmar (jag lät den få stå över natten) innan jag skar den i bitar, 
Jag slog så in slog kolan i smörpapper och satte en typ av snöre på saffranskolan och helt andra på kaffekolan. Det blev väldigt gott, men saffranskolan blev lite hård, eftersom temperaturen först gick ned från 119° innan temperaturen gick upp igen.
Recept på Pärlans hallonkola hittar du här och salt lakritskola här, medan vaniljkola med havssalt görs så här.

fredag 25 december 2015

Årets bästa julklapp!

Årets bästa julklapp är helt klart immateriell och dessutom fick jag "den" redan i tisdags. Nu blir ni nog än nyfiknare när jag berättar att den definitivt har med mitt framtida yrkesliv att göra, eller hur?
Det måste ha blivit flera misstag med (de materiella)
julklapparna för dels skulle vi knappt ha några
och dels har jag ju inte varit så snäll i år...

I tosdags fick jag nämligen meddelande från en väldigt attraktiv plats att jag med stor sannolikhet kommer att kunna vara där under påskens Konstrundan. Eftersom jag egentligen har min ateljé hemma, men inte får lämna ut portkoden och inte heller installerat porttelefon än kan jag inte hålla öppet där.
På förmiddagen var det dessutom KulturfikaKafe Kagan, som det brukar vara på tisdagar. Jag var dock den enda, utöver kommunens kultursamordnare Elisabeth Wikenhed som kom, men vi hade å andra sidan oerhört trevligt ihop. Det är så kul för det känns precis lika bra som den kontakt jag hade med Jämtlands första länskonstnär/länskonstkonsulent Anna Selander, som jag hade många  kreativa och fantastiska samarbeten med under de tre år hon jobbade i Östersund
det blev rusning till min interaktiva del av Förväntan, men
det är en äldre utställnings interaktiva del jag tänker återanvända
Vi satt och pratade om en massa när jag kom på att om jag verkligen kan vara där jag hoppas så ska jag återupprepa ett interaktivt projekt jag gjorde under en utställning för flera år sedan. Jag kommer ju ändå att behöva vara på plats där under hela Konstrundan, så då kan jag ju jobba med det samtidigt som jag visar bl a emaljerna. Det tycker kultursamordnaren låter oerhört spännande så just de idéerna och kontakten med Elisabeth  ser jag därför som årets allra bästa julklapp! Nu gäller det bara att allt faller på plats så att jag verkligen kommer att kunna genomföra allt detta på Konstrundan 2015! Mer info om den interaktiva delen kan du läsa här!
Årets julafton i bilder ses annars ovan. God fortsättning!

torsdag 24 december 2015

God jul!

Med Camilla Ståhls fina julkort med katter köpt på Cinnober i Ystad.
För att slå in paketet japanskt, som Greta ville att jag skulle slå in det från henne, gör så här!

"Jag tvingade min människa att slå in julklappen från mig
japanskt, så att vi bara behövde en tejp-bit. Snyggt va?"
Greta kollar så att det blev rätt och dessutom går det
åt mycket mindre papper när man slår in diagonalt.
God jul nu!

onsdag 23 december 2015

Vikten av tilliten

Jag tycker att tillit är oerhört viktigt, eftersom rädsla och otrygghet inte bara innebär att man själv inte mår bra, utan dessutom blir man orolig, rädd och tar avstånd från allt man inte känner till. Det innebär också en fientlighet mot det man ser som okänt.
Johannesburg fanns inte mycket tillit...
Det var något jag verkligen blev medveten om under min termin i Johannesburg, 2000. Sydafrika är ju ett land som inte bara plågats av apartheid ända från 1948 - 1994, utan också av djup fattigdom och orättvisor, vilket verkligen gett upphov till en bristande tillit mellan människor. Titta bara på bilderna ovan så får du en vink om att det innebär kriminalitet och inmurade tomter vaktade med vapen, larm och hundar,
parakrobaterna Peter Åberg och Saara Ahola
Bild lånad från DN-artikeln
Det är också något som DN tar upp i en ny artikelserie, som inleddes 16/12 med en artikel om att just tillit är det allra viktigaste verktyget för parakrobaterna Peter Åberg och Saara Ahola.Jag citerar: "Peter och Saara är två av den svenska cirkusvärldens skickligaste parakrobater, ett yrke som bygger på maximal [genomgående mina kursiveringar] tillit. Om de under ett kort ögonblick börjar tvivla på vad partnern gör kan det gå riktigt snett, med risk för allvarliga skador. ---
– Saara måste lita på mig och på att jag kan balansera henne i min hand. Det ska kännas som om hon står på ett golv, inte går på en svajig lina. Hon ska också vara säker på att jag fångar henne om något går fel, säger Peter.  Samtidigt måste han vara säker på att Saara inte börjar 'sprattla' och 'vifta' om det är på väg att gå snett; han måste lita på att hans partner fullföljer den rörelse som ingår i  numret – och att han reder upp situationen.--- DN:s Rikard Loman skrev i sin recension att kvällens stora poäng var att det inte bara krävs muskler, koordination och balans för att göra cirkus, utan att det också behövs mod att förlita sig på att andra griper in när man faller. Utan tillit störtar vi till marken när säkerhetsnät saknas, både i och utanför manegen.--- I fjol var de med med i den uppmärksammade föreställningen Crossroads i Berlin. Då märkte Saara snabbt att gruppen skulle fungera bra ihop.
– Men jag har också lärt mig att snabbt läsa av människor i andra sammanhang, att tolka deras kroppsspråk. Det kanske är ett resultat av att tilliten är så viktig i mitt jobb, säger hon.
– Jag tror att det är mycket viktigt för att alla arbetsplatser ska fungera. Vi måste lita på varandra. Annars riskerar vi att hela tiden gå omkring och misstänka varandra. Det skapar inga bra arbetsplatser och inga bra samhälle, säger Peter. Vad händer då om tilliten sviktar i  ert jobb?
Peter och Saara understryker att om tilliten sviktar är det katastrof. Om de inte kan lita på sina kollegor på scenen eller i träning blir allt svårare och skakigare och det bryter ner tilliten ännu mer.  – Detta leder i sin tur ofta till att folk blir rädda. Och när folk har adrenalin och blir rädda eftersom de inte har tillit till sina partner blir ofta resultatet ilska. I en sådan situation är det otroligt svårt att prestera hundra procent, säger Peter. ---
– Om jag är rädd för att utföra ett trick, det behöver inte vara ett nytt, beror det alltid på att jag misstror mig själv. Jag skulle aldrig kunna arbeta med en partner som jag inte litar på [säger Saara]. Skulle jag förlora tilliten till Peter för en tiondels sekund fungerar det inte på scenen, och då troligen inte heller privat."
en snöig grind i Östersund

17 december tar DN upp just hur det riskerar att bli som i Sydafrika när tilliten helt saknas i ett samhälle. Konstigt nog tas dock inte just Sydafrika upp: "Bo Rothstein är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och har länge forskat om bland annat den sociala tillitens betydelse.  Han menar att  tilliten mellan människor påverkas väldigt lite av vad som händer på den övergripande politiska nivån, vilket kanske förvånar en del. I stället är det andra faktorer som styr.
– Det som påverkar tilliten är hur polisen, rektorn på barnens skola, socialsekreteraren och andra i offentlig tjänst uppträder på lokalplanet. Deras agerande är helt avgörande, säger Bo Rothstein.  Om företrädare för den offentliga sektorn som vi möter i vardagen uppträder ohederligt leder det till att  tilliten i hela samhället eroderas, fortsätter han.  Offentliga institutioner måste vara okorrumperade samt präglas av trovärdighet, ärlighet och opartiskhet. Då genomförs politiska beslut på ett rättvist sätt och det påverkar tilliten till andra människor positivt, menar Bo Rothstein.  En hög social  tillit främjar i sin tur värdefulla saker som till exempel hälsa och större tillfredsställelse med livet.--- Samtidigt lyckas ett samhälle med hög social tillit ofta skapa en bra infrastruktur, ett väl fungerande rättsamhälle [sic! rättssamhälle] och generella socialförsäkringar. --- I USA finns en växande likgiltighet inför det politiska systemet och maktetablissemanget i huvudstaden Washington. Även i Sverige talas då och då om ett ökat politikerförakt. Men det leder inte till minskad tillit i samhället i stort, hävdar alltså Bo Rothstein. ---– Om vi inte kan lita på tjänstemän som ju ska vara hederliga, hur kan vi då lita på andra människor?
Därför är det så viktigt att det i all undervisning finns med en moralisk dimension, menar Bo Rothstein. Tillsammans med professorskollegan Lennart Levi har han föreslagit att kärnvärden som 'etik, korruptionsbekämpning och öppenhet' ska finnas med inom all högre utbildning i Sverige.
– När vi vänder oss till offentliga tjänstemän ska vi kunna vara säkra på att de agerar opartiskt. Men det innebär inte att alla ska behandlas lika. Opartiskhet innebär att alla blir rättvist bedömda och att ingen blir favoriserad på någon annans bekostnad, framhåller Bo Rothstein. --- I en debattartikel i DN den första november i år hävdade Bo Rothstein att ett tillitsfullt samhälle klarar av att ha en stor etnisk mångfald. Hur menar han?  – Danmark ligger etta i 'tillitsligan', det är det land där folk har störst tillit sina medmänniskor i  hela världen.  Ny forskning har studerat människor som kommit till Danmark från exempelvis Turkiet och Bangladesh, där den allmänna tilliten är mindre än fem procent, säger Bo Rothstein.  – Det intressanta är att tilliten i  denna grupp i efterhand snabbt närmar sig de danska nivåerna. Resultatet styrker hypotesen om att hög tillit beror på om man upplever sig rättvist bemött i ett samhälle med myndigheter som anses rättfärdiga. Motsatsen gäller så klart också."
Svetlana Aleksijevitj under sitt tacktal,
 Nobel-föreläsning kan duläsa på svenska här
Så här post-Nobel måste jag också dra slutsatsen att det är just brist på tillit som ligger bakom allt det fasansfulla författaren Svetlana Aleksijevitj vittnar om i sina böcker. Just nu läser Evabritt Strandberg Aleksijevitjs De sista vittnena radioföljetong. Jag har försökt, men kan omöjligt äta min lunch samtidigt som jag hör om allt det vidriga även barn tvingats gå igenom i de tidigare öststaterna. Inte undra på att människor där är så misstänksamma och därigenom otrevliga, som jag upplevde under min tid i Riga, med generationers dylika upplevelser!

Dagens DN-artikel, fokuserar, som du kan se ovan, på vad mycket positivt god tillit innebär.