Såpbubblan lämnas?

Jag börjar tänka att jag i mycket har levt mitt liv i en såpbubbla och omgett mig med färgrik konst, blommor, mat, musik och katter under min vakna tid det senaste decenniet. Jag håller annars med kloke Rikard Wolff i Aftonbladet i tisdags:

 - Relationer hamnar i skymundan när man inte är frisk. 

Alla relationer behöver energi för att vårdas till att bli bestående och den energin har jag saknat till följd av hjärntrötthet. Jag slutade bestämma träffar med folk när jag så ofta tvingades ställa in dem pga hjärnvärk. Därför har jag varken haft kärleks- eller djupa vänskapsrelationer, utan befunnit mig nöjt i min bubbla och ändå känt att inget saknas mig.

vacker chiliplanta som en gammal vän drivit upp
fick jag som present när vi sågs igår

Jag vet inte riktigt varför jag plötsligt börjat känna så här, men det kan ha att göra med att jag påverkats av min musas tankar på hur kunde det bli så här att hans familj rasat isär. Eller så är det för att jag har varit ensam senaste veckorna och att vädret är uselt sedan i lördags. I a f så har jag börjat sträcka mig både inåt och utåt och på något sätt har jag lyckats punktera min vackra och trygga såpbubbla (fast jag faktiskt trodde att det där krisandet var över redan i fredags). Jag som brukar ha väldigt svårt att gråta och inbillat mig i fler år att jag aldrig haft ångest känner nu alltför väl igen känslan av ett vakuum i luftrören så syret knappt når lungorna. Från när jag gick i högstadiet, från när jag pluggade i USA, första månaderna jag jobbade i Stockholm och från min tid i Sydafrika och Riga. Främst från när jag känt mig (ofrivilligt) ensam, med andra ord. Egentligen är det väl de sista åtta åren (sedan jag kom hem från Riga.) som känts så bra att jag därför förträngt det.

Jag inser att den största faran i det ligger i att bli apatisk. Så jag försöker hålla mig sysselsatt och inser att just gymmet verkligen gör underverk, precis som att måla för då måste man verkligen vara närvarande i det man gör. Jag inbillar mig därför att det inte är konstigt att många kreativa människor också är och varit ångestridna. Kreativiteten hjälper dem att hantera den; det gör sig själv att man inte kan grubbla när man tänker intensivt, planerar och är fokuserad. Det är väl därför även båg- och pistolskytte lockar mig. När man däremot har för mycket tid över hänger man sig snart till grubblerier om hur det kunde bli som det blivit och vad man kunde ha gjort annorlunda.

Här visar Ängla bågskytteteknik
på landet sommaren 2011

Jag inser att jag dels ska se till att ha att göra och att jag kommit på att jag helt enkelt har för få kompisar, så har försökt att återuppta ett gäng kontakter och har bestämt flera träffar. En av dem hade jag redan igår och fick en fantastisk chiliplanta som present, fast jag aldrig satte några själv i år. Jag är så glad och tacksam också över vårt trevliga umgänge och bjöd därför på middag. På så sätt kunde vi umgås längre, prata och ha det gott. Nu gäller det därför att lyckas övertyga mig själv om att jag fortfarande har massor att se fram emot och att jag egentligen inte ens är medelålders än eftersom mina släktingar gärna blivit över 90 om de inte förolyckats.

bild lånad från google

Jag vill så gärna återgå till att njuta och vara lycklig igen! Så snart det bara går faktiskt.